Tro vs Vetenskap

I helgen hamnade jag i diskussion igen. Det började med en komplimang... "du är den absolut mest intelligenta människan jag känner, smartast av alla......" och fortsatt med.... "så jag blir lite chockad när du säger att du tror på Gud, du som är så smart. Jag menar, han är ju inte mer verklig än påskharen!"

Det är svårt att argumentera med någon vars argumentation bygger på att eftersom vetenskapen inte kan bevisa Gud så finns inte Gud. För att plocka fram ett vetenskapligt bevis för Gud mäktar jag inte med. Men vetenskapen är ju ett måttområde. En metod för att beskriva verkligheten. Det är religion också. Och för många (troende och ateistiska vetenskapsmänniskor) så handlar det om att antingen måste den ena eller den andra metoden vara rätt.

Jag tror det är fel att försöka beskriva verkligheten på ett enda sätt. Liksom jag tror det är fel att beskriva Gud på ett enda sätt (vilket är anledningen till att alla fundamentalister är långt ute och cyklar i min värld). Med det resonemanget skulle ju konstnärer enbart få måla realistiska porträtt och absolut inte ge sig in på abstrakta konstverk. De skildrar ju inte verkligheten. Kan de därför inte ha någon behållning? Skulle författare bara få beskriva hur det egentligen var, inte hur det tedde sig?

Och är inte tro snarare svaret på frågan "varför" och vetenskapen svaret på frågan "hur"? Kan inte båda vara levande och sanna? Om vetenskapen är så fundamentalistisk att den säger att "vår väg är den enda vägen och inget annat synsätt kan ha någon merit för allt måste vägas med VÅRA regler och VÅRA måttstockar", då är man ju faktiskt inne på exakt samma resonemangsmodell rent filosofiskt som talibanerna eller sjundedagsadventisterna i extremhögerns kristna.

"Vår metod för att beskriva verkligheten är den enda metoden". Låter farligt och osunt. Jag tror att verkligheten inte låter sig beskrivas på ett enda sätt. Livet är för stort och komplext för det. Och jag har köpt och accepterat och tagit till mig det synsätt som kallas kristen tro. Det innebär inte att jag helt plötsligt tror att all vetenskap är nonsens. Eller att jag tror att alla de sanningar jag lärde mig som wiccan är fjanterier, eller att jag tror att alla buddhister, muslimer eller treåringar med väldigt spännande världsuppfattningar har fel.

Världen och livet och den eventuelle skapare man tror på är i vart fall så stort, och så komplext att vi knappast kommer att lösa alla gåtor. Jakten på en Grand Unified Theory kommer bara svara på vissa av våra frågor. Vi lever i en låda av förklaringar på det vi hittills studerat med vetenskap. Utan för den lådan finns massor vi inte känner till. Massor vi måste söka andra svar på.

Varför är riterna hos shamanerna i de primitiva stammarna i sydamerika och de hos innuiterna nästan identiska i utformningen? Varför söker människan att tro på något? Varför sa man "det finns gudar"?.

Om varje synsätt är en sanning om livet, och det finns ett oändligt antal sanningar, måste vi erkänna att det enda som för oss närmre en mer komplett bild är att förstå fler synsätt. Och välja vilka av de många vägar vi själva väljer att följa. Så länge de ger oss mening och för oss till en kamp FÖR livet och det goda. Det innebär ju inte att vi kan "tro på allt", bara att vi inte ska utesluta olika synsätt. Sen får vi väl välja vilka vi lever efter. Alla måste leva i en fysisk verklighet, det är den som finns omkring oss. Men ett liv som bara handlar om att vakna, äta, jobba och sova utan att ha roligt och bara leva efter instinkter, det är ju inte särskilt kul.

Min väg ger mig en tro på att livet har en mening, att kärlek är ett centralt tema och att det faktiskt finns en poäng med att vi lever. Att det är mer än bara molekyler som kommer hit, lever och dör. En strikt vetenskaplig syn är att detta inte alls spelar någon roll, och att vad vi gör mot varandra här är helt irrelevant eftersom vi geologiskt och biologiskt bara är en mutation som kommer vara borta till nästa geologiska tidsålder. Den "moral" vi lägger på är vår egen, påhittade moral, och har inget med vetenskap att göra.

Många som är ateister och anti-religiösa (bland annat Dawkins som kallar tro en psykisk sjukdom) menar att man visst kan ha en moral ändå. Det är möjligt. Men moral är inte ett vetenskapligt begrepp så de normerna har man hittat nån annanstans. Lagar har inte heller moral eller etik. Värdegrunden vi lever efter och vår egen moral och etik om hur man ska behandla varandra är inte dokumenterbara i fysik eller kemi. Och vi gör ju inte alltid saker bara för att nya lagar stiftar. Vår moral kommer från vår uppfostran och vår kultur. Men hur kom den dit? "Jaja, säger ateisten, det är bara vanligt sunt förnuft". Jo, men var kommer DET ifrån? Varför har vi ett behov av att INTE följa våra djuriska instinkter? För det finns ju djuriska behov, men så finns det också ett behov att inte alltid följa våra instinkter rakt av.

"Social självbevarelsedrift, samhället/flocken accepterar inte det," blir ofta svaret. Jag ställer återigen frågan "varför accepterar inte flocken det?" Det går inte att förklara med flockbeteende för den moraliska värdegrunden i Nordkorea, Iran, Italien och Sverige skiljer sig så mycket åt att det knappast går att kalla för ett rent inlärt djurbeteende, i så fall är vi verkligen olika arter. Nej, det är kulturellt, socialt. Och var kommer sociala värdegrunder från? Från "belief systems", förklaringsmodeller för verkligheten. Här kommer religionen in som en kraftfull förklaringsmodell. Som ser olika ut och som påverkas av och påverkar det sociala spelet, där också maktstrukturer och geografiska förutsättningar spelar in.

Alla människor drivs av någon form av önskan att förstå sin tillvaro. Varför de är där de är, hur deras eget liv ser ut och om det finns nån poäng med det. De flesta har också ett behov av att faktiskt känna någon mening med livet, att det finns ett syfte som inte bara handlar om "idag är jag hungrig, jag måste äta". Och så söker man en förklaring på det. Sen kan man klä den i olika ord.

Men det är svårt att diskutera som vanlig kristen, jag är inte påläst nog för att leka apologetiker, dvs försvarare av tron. Dessutom känner jag mig lite trängd när jag helt plötsligt bekläds med att vara såväl livets ordare som katolik, såväl pingstpastor som mormon. För när man diskuterar tro och kallar sig kristen är man alla sorters fundamentalism som nånsin funnits och allt som någon kristen någonsin gjort är man ansvarig för, liksom varje stollig tolkning i bibeln.

Men att spela korstågskortet fick mig nästan att skratta. Att säga "hur kan man tro på Gud när de kristna genomförde korstågen?!". Lite som att jag skulle börja anklaga min vän Iris i Stuttgart för vad nazisterna gjorde och hävda att alla som bor i tyskland är judehatare och att ingen borde få bo kvar i tyskland eller få kalla sig tysk. Eller som att säga "hur kan vi vilja vara svenskar eftersom vi är ett slavägande folk som åker och plundrar världen över"? Känns det inte lite långsökt att 2008 bekläda dagens kristna med skuld för korstågen tusen år tidigare som var en politisk aktion klädd och ursäktad av religiösa termer? Religion utvecklas. Religion är en förklaringsmodell för hur världen ser ut, med tonvikt på etisk-moraliska system. Vetenskap är en förklaringsmodell för hur världen ser ut, med tonvikt på fysikalisk-kemiska system. Det är otroligt svårt att jämföra dem eftersom vetenskap bygger på att absolut INTE ha någon partiskhet eller subjektivt tänkande och religion bygger på att just ha det.

Och där är väl den gyllene vägen för sådana som mig? Tro på vetenskapen är essentiell och nödvändig för att kritiskt kunna granska det vi möter i livet och få förklaringar på hur saker fungerar. Och en tro (kristen, buddhistisk etc) som parallellt med, och utan att försöka tränga ut vetenskapen, svarar på frågan om vad meningen är med världen. Ungefär som en konstnär som dels har ett motiv, dels försöker förmedla en känsla eller en mening med den.

Alla som gillar musik vet att det vetenskapliga är tonhöjd, hastighet, instrumentval, hertztal, bpm, och ljudlägen som skapar musiken rent vetenskapligt. Men känslan den framkallar i kroppen varierar. Och innebörden, vad musik gör med en musikälskare när en favoritlåt spelas, det är mer än bara vetenskap och siffror. Det händer något. En slags magi, om man så vill. Det finns mer i världen än bara ekvationer och gradtal. Det finns saker som driver oss och våra beslut som inte går att mäta eller väga (möjligen kan man mäta effekterna av det i form av endorfiner och elektrisk aktivitet i hjärnan, men inte syfte, intention och hur vi påverkas som individet).

Och allt detta handlar om tro. I Tolkiens mytologi skapades hela världen genom en gigantisk sång, Ainulindalae, där en gudomlig hymn spann känslor som blev berg och hav och sjöar. Det är väl en vacker förklaringsmodell? Men den är inte komplett, den relaterar inte till vår värld.

Ja, jag vet inte. Det blev en intressant diskussion och det är bra jag får öva mig. Det tvingar mig att tänka och hitta mina argument. Och det viktigaste handlar om att jag inte vill att nån annan ska bli kristen. Hey, jag sökte inte ens min tro, den sökte mig och jag sa "ja". Det måste inte betyda att jag plötsligt tror att man ska stena sin hustru om hon har kläder av två sorter, eller att jag tror att jorden bokstavligen skapades på sju dagar. faktiskt. Man kan vara kristen ändå. Om något är jag en kristen mystiker. Men det kan vi diskutera en annan gång.