What can Obama change?

It was a surprising sight to see the "office of the President-elect" sign on a podium at the press conference. It's not often that the President-elect gives press conferences. But this President-elect does.

Obama is facing a greater challenge than the campaign now. It's called political reality, and I truly hope and believe in my heart that he can change and that he will change and that he must change the way America operates. He can't change the tide of time, America IS an empire in decline, but Obama kan make one of the few last changes of the course before the ship will crash into the cliffs.

And it will make a difference. In the popular sci-fi stories by Isaac Asimov, the "Foundation" series, the main character says that the difference of the events today will decide whether the Dark Ages of chaos and mayhem will be 500 years or 50.000 years.

Of course, we don't operate in such a scheme, but there will be a difference, a huge and vast difference in what President Obama does when he takes office. I believe that there is a greater change coming to the world, one where a new superpower, China, takes the stage. It won't be yet, but it isn't that far away.

Can Obama make America the voice of Reason and the guiding light of the world once more? Perhaps. I think it's utopia to believe he will turn the world into Star Trek bliss, but I do think he can make a substantial impact and I hope that he won't be bogged down by partisan politics and compelx issues, but maintain his ideals, and trust his operatives to implement his plan. He must keep his eye fixed on the horizon, and remain the Captain, my Captain.

I wish he Can

Det är inte säkert att Obama kommer rädda världen, även om han målas upp som en profet, men klart är att en av USA:s svagaste presidenter kommer följas av en av de starkaste. Barack Hussein Obama, vem trodde att man skulle få en sådan president. En lättviktare. Man kunde kanske ha anat det med tanke på att Howard Dean fick sådant stöd för några år sen.

Men kommer världen förändras? Jag vet inte. Jag hoppas det. Obama får en unik möjlighet att förändra. Och om han lyckas kanske vi kan få den Star Trek-liknande jordiska harmoni som existerar i det 23:e århundradet.

Men nu ska Obama från kampanjernas lala-land till verkligheten, där demokrater långt till höger om honom ska försöka påverka honom, där en stab av medarbetare kommer att försöka styra hans val och där han kommer begränsas av komplexiteten i en rad olika frågor. Och av att han kommer jobba med "lesser men" (för det är nästan alltid män), som inte har hans resoluta handfasthet, den moraliska inre kompass som han verkar ha.

Jag trodde inte USA var redo för honom, jag trodde inte han hade tyngden som krävs (och det tvivlar jag på fortfarande i 1-till-1 möten med människor som Sarkozy och Ahmadinejad), men jag är glad för USA, han kan gjuta hopp i ett land som fortfarande är kompassen. Obama blir nog dock "The Last Great President" och skulle någon skjuta honom, vilket känns ganska troligt och många av vänner och släktingar tycker sig ana, så kommer det vara punkten för USA som stormakt. Då är det kaosets tid som väntar.

Jag hoppas på Obama och på hoppet. En förenad mänsklighet hade varit trevligt. Är han vår Percival, kan han finna den heliga Graal? Det återstår att se...

Bringin' it on

Det börjar hetta till. Detta är bara ett av många klipp som visar hur McCain nu arbetar hårt för att komma åt Obama i vad som verkar vara en redan avgjord strid (såvida inte demokraterna stannar hemma för de tror att det redan är avgjort, men den risken är förmodligen väldigt liten). Klippet i sig är gammalt, här är några nyare:

klipp 1
klipp 2
klipp 3
klipp 4

Men McCain har inte riktigt förstått marknadsföringens magiska lagar. Förutom att han byggt en stor del av sin egen kampanj på hedervärdhet och ärlighet och därmed skjuter sig själv i foten genom att starta en negativ kampanj. Det kommer inte räcka.

Kändisskap kommer i två egenskaper. Renown och Reputation. Renown är hur välkänd du är. Reputation vad folk tycker om dig. När McCain försöker associera Obama med Britney och Paris får han del av deras renown, men inte nödvändigtvis av deras reputation. Britney och Paris är inte så odelat negativa varumärken (om McCain använt bin Laden hade det varit en annan sak).

Om jag vore McCains rådgivare så hade jag i samtliga ads börjat använda Baracks fulla namn. Barack HUSSEIN Obama. "Do you think we would have caught Mr Hussein if this man was President?" (bild på Saddam). Ny bild med namnet i text: "Barack Hussein Obama". America deserves better!

Barack Hussein Obama i varje mening, varje statement. Om man vill göra negativa associationer är det nog den vägen man får gå. Men att spendera pengar på annonser som "the one" ovan som hintar åt att Obama skulle se sig själv som mose faller platt. Bara de extremt högerinriktade kommer att förstå detta. Resten kommer antingen bara se 30 sekunder som visar att Obama är en hjälte med superkrafter, eller så kommer de att skratta åt att till och med republikanerna målar upp honom som jesus.

Illa skött marknadsföring. McCain har förlorat valet. Obama plockar upp i princip samtliga swing states. Det är möjligen en mediahändelse av episka proportioner den närmsta tiden som kan vända allting. Annars är det över och vi kan andas ut. Obama är inte det bästa valet, men om McCain dör hade jag fruktat Palin som president. Hu!

Rubrikmissbruk

Bara helt kort, innan arbetet måste börja. Jag blir så förbannad när media vrider på ord. Anders Eklund är en pedofil och en mördare och har i det närmaste förverkat sin rätt att andas, och ska i vilket fall ha fängelse eller vård väldigt, väldigt länge.

Men jag blir uppriktigt förbannad när media rubriksätter Eklunds brev till en vän (som alltså läses av fängelsepersonalen och sedan läcks till pressen) där A.E. skriver:

"Det enda jag vill är att få vård för detta, annars är jag lika sjuk i hjärnan som jag var innan vården eller fängelsestraffet som skall komma. Jag behöver ju vård för det jag gjort. Och vård är också straff men jag blir frisk i hjärnan. Annars kan samma sak hända igen när jag blir fri."

Detta har Expressen gjort en rubrik av som lyder: "Anders Eklund hotar att döda igen".

Ja, det var ju verkligen ett hot. Han skriver i ett personligt brev till en vän att han vill ha vård så han inte ska fortsätta vara sjuk i huvudet. Han har alltså insett att han inte är frisk. Sen vet jag inte om han kan botas, men något hot mot allmänheten eller små barn är det inte. Han är rädd. Han uttrycker klart och tydligt att han inte vill att det ska hända igen.

Det är inget hot. Men Expressen är ju kända för att hitta på egna historier...

Tro vs Vetenskap

I helgen hamnade jag i diskussion igen. Det började med en komplimang... "du är den absolut mest intelligenta människan jag känner, smartast av alla......" och fortsatt med.... "så jag blir lite chockad när du säger att du tror på Gud, du som är så smart. Jag menar, han är ju inte mer verklig än påskharen!"

Det är svårt att argumentera med någon vars argumentation bygger på att eftersom vetenskapen inte kan bevisa Gud så finns inte Gud. För att plocka fram ett vetenskapligt bevis för Gud mäktar jag inte med. Men vetenskapen är ju ett måttområde. En metod för att beskriva verkligheten. Det är religion också. Och för många (troende och ateistiska vetenskapsmänniskor) så handlar det om att antingen måste den ena eller den andra metoden vara rätt.

Jag tror det är fel att försöka beskriva verkligheten på ett enda sätt. Liksom jag tror det är fel att beskriva Gud på ett enda sätt (vilket är anledningen till att alla fundamentalister är långt ute och cyklar i min värld). Med det resonemanget skulle ju konstnärer enbart få måla realistiska porträtt och absolut inte ge sig in på abstrakta konstverk. De skildrar ju inte verkligheten. Kan de därför inte ha någon behållning? Skulle författare bara få beskriva hur det egentligen var, inte hur det tedde sig?

Och är inte tro snarare svaret på frågan "varför" och vetenskapen svaret på frågan "hur"? Kan inte båda vara levande och sanna? Om vetenskapen är så fundamentalistisk att den säger att "vår väg är den enda vägen och inget annat synsätt kan ha någon merit för allt måste vägas med VÅRA regler och VÅRA måttstockar", då är man ju faktiskt inne på exakt samma resonemangsmodell rent filosofiskt som talibanerna eller sjundedagsadventisterna i extremhögerns kristna.

"Vår metod för att beskriva verkligheten är den enda metoden". Låter farligt och osunt. Jag tror att verkligheten inte låter sig beskrivas på ett enda sätt. Livet är för stort och komplext för det. Och jag har köpt och accepterat och tagit till mig det synsätt som kallas kristen tro. Det innebär inte att jag helt plötsligt tror att all vetenskap är nonsens. Eller att jag tror att alla de sanningar jag lärde mig som wiccan är fjanterier, eller att jag tror att alla buddhister, muslimer eller treåringar med väldigt spännande världsuppfattningar har fel.

Världen och livet och den eventuelle skapare man tror på är i vart fall så stort, och så komplext att vi knappast kommer att lösa alla gåtor. Jakten på en Grand Unified Theory kommer bara svara på vissa av våra frågor. Vi lever i en låda av förklaringar på det vi hittills studerat med vetenskap. Utan för den lådan finns massor vi inte känner till. Massor vi måste söka andra svar på.

Varför är riterna hos shamanerna i de primitiva stammarna i sydamerika och de hos innuiterna nästan identiska i utformningen? Varför söker människan att tro på något? Varför sa man "det finns gudar"?.

Om varje synsätt är en sanning om livet, och det finns ett oändligt antal sanningar, måste vi erkänna att det enda som för oss närmre en mer komplett bild är att förstå fler synsätt. Och välja vilka av de många vägar vi själva väljer att följa. Så länge de ger oss mening och för oss till en kamp FÖR livet och det goda. Det innebär ju inte att vi kan "tro på allt", bara att vi inte ska utesluta olika synsätt. Sen får vi väl välja vilka vi lever efter. Alla måste leva i en fysisk verklighet, det är den som finns omkring oss. Men ett liv som bara handlar om att vakna, äta, jobba och sova utan att ha roligt och bara leva efter instinkter, det är ju inte särskilt kul.

Min väg ger mig en tro på att livet har en mening, att kärlek är ett centralt tema och att det faktiskt finns en poäng med att vi lever. Att det är mer än bara molekyler som kommer hit, lever och dör. En strikt vetenskaplig syn är att detta inte alls spelar någon roll, och att vad vi gör mot varandra här är helt irrelevant eftersom vi geologiskt och biologiskt bara är en mutation som kommer vara borta till nästa geologiska tidsålder. Den "moral" vi lägger på är vår egen, påhittade moral, och har inget med vetenskap att göra.

Många som är ateister och anti-religiösa (bland annat Dawkins som kallar tro en psykisk sjukdom) menar att man visst kan ha en moral ändå. Det är möjligt. Men moral är inte ett vetenskapligt begrepp så de normerna har man hittat nån annanstans. Lagar har inte heller moral eller etik. Värdegrunden vi lever efter och vår egen moral och etik om hur man ska behandla varandra är inte dokumenterbara i fysik eller kemi. Och vi gör ju inte alltid saker bara för att nya lagar stiftar. Vår moral kommer från vår uppfostran och vår kultur. Men hur kom den dit? "Jaja, säger ateisten, det är bara vanligt sunt förnuft". Jo, men var kommer DET ifrån? Varför har vi ett behov av att INTE följa våra djuriska instinkter? För det finns ju djuriska behov, men så finns det också ett behov att inte alltid följa våra instinkter rakt av.

"Social självbevarelsedrift, samhället/flocken accepterar inte det," blir ofta svaret. Jag ställer återigen frågan "varför accepterar inte flocken det?" Det går inte att förklara med flockbeteende för den moraliska värdegrunden i Nordkorea, Iran, Italien och Sverige skiljer sig så mycket åt att det knappast går att kalla för ett rent inlärt djurbeteende, i så fall är vi verkligen olika arter. Nej, det är kulturellt, socialt. Och var kommer sociala värdegrunder från? Från "belief systems", förklaringsmodeller för verkligheten. Här kommer religionen in som en kraftfull förklaringsmodell. Som ser olika ut och som påverkas av och påverkar det sociala spelet, där också maktstrukturer och geografiska förutsättningar spelar in.

Alla människor drivs av någon form av önskan att förstå sin tillvaro. Varför de är där de är, hur deras eget liv ser ut och om det finns nån poäng med det. De flesta har också ett behov av att faktiskt känna någon mening med livet, att det finns ett syfte som inte bara handlar om "idag är jag hungrig, jag måste äta". Och så söker man en förklaring på det. Sen kan man klä den i olika ord.

Men det är svårt att diskutera som vanlig kristen, jag är inte påläst nog för att leka apologetiker, dvs försvarare av tron. Dessutom känner jag mig lite trängd när jag helt plötsligt bekläds med att vara såväl livets ordare som katolik, såväl pingstpastor som mormon. För när man diskuterar tro och kallar sig kristen är man alla sorters fundamentalism som nånsin funnits och allt som någon kristen någonsin gjort är man ansvarig för, liksom varje stollig tolkning i bibeln.

Men att spela korstågskortet fick mig nästan att skratta. Att säga "hur kan man tro på Gud när de kristna genomförde korstågen?!". Lite som att jag skulle börja anklaga min vän Iris i Stuttgart för vad nazisterna gjorde och hävda att alla som bor i tyskland är judehatare och att ingen borde få bo kvar i tyskland eller få kalla sig tysk. Eller som att säga "hur kan vi vilja vara svenskar eftersom vi är ett slavägande folk som åker och plundrar världen över"? Känns det inte lite långsökt att 2008 bekläda dagens kristna med skuld för korstågen tusen år tidigare som var en politisk aktion klädd och ursäktad av religiösa termer? Religion utvecklas. Religion är en förklaringsmodell för hur världen ser ut, med tonvikt på etisk-moraliska system. Vetenskap är en förklaringsmodell för hur världen ser ut, med tonvikt på fysikalisk-kemiska system. Det är otroligt svårt att jämföra dem eftersom vetenskap bygger på att absolut INTE ha någon partiskhet eller subjektivt tänkande och religion bygger på att just ha det.

Och där är väl den gyllene vägen för sådana som mig? Tro på vetenskapen är essentiell och nödvändig för att kritiskt kunna granska det vi möter i livet och få förklaringar på hur saker fungerar. Och en tro (kristen, buddhistisk etc) som parallellt med, och utan att försöka tränga ut vetenskapen, svarar på frågan om vad meningen är med världen. Ungefär som en konstnär som dels har ett motiv, dels försöker förmedla en känsla eller en mening med den.

Alla som gillar musik vet att det vetenskapliga är tonhöjd, hastighet, instrumentval, hertztal, bpm, och ljudlägen som skapar musiken rent vetenskapligt. Men känslan den framkallar i kroppen varierar. Och innebörden, vad musik gör med en musikälskare när en favoritlåt spelas, det är mer än bara vetenskap och siffror. Det händer något. En slags magi, om man så vill. Det finns mer i världen än bara ekvationer och gradtal. Det finns saker som driver oss och våra beslut som inte går att mäta eller väga (möjligen kan man mäta effekterna av det i form av endorfiner och elektrisk aktivitet i hjärnan, men inte syfte, intention och hur vi påverkas som individet).

Och allt detta handlar om tro. I Tolkiens mytologi skapades hela världen genom en gigantisk sång, Ainulindalae, där en gudomlig hymn spann känslor som blev berg och hav och sjöar. Det är väl en vacker förklaringsmodell? Men den är inte komplett, den relaterar inte till vår värld.

Ja, jag vet inte. Det blev en intressant diskussion och det är bra jag får öva mig. Det tvingar mig att tänka och hitta mina argument. Och det viktigaste handlar om att jag inte vill att nån annan ska bli kristen. Hey, jag sökte inte ens min tro, den sökte mig och jag sa "ja". Det måste inte betyda att jag plötsligt tror att man ska stena sin hustru om hon har kläder av två sorter, eller att jag tror att jorden bokstavligen skapades på sju dagar. faktiskt. Man kan vara kristen ändå. Om något är jag en kristen mystiker. Men det kan vi diskutera en annan gång.